Trots att jag är en av många utsatta så har jag tvingat mig själv upp i helikoptern. Jag har insett att jag måste se saken i ett väldigt vitt perspektiv. Förlåtelse och förståelse är för mig två helt skilda saker. Vi behöver enligt mig inte förlåta våra förövare för att nå egen sinnesfrid. Vi behöver snarare vara bestämda i våra åsikter att vissa handlingar faktiskt inte varit okej, för att nå just sinnesfrid. Sedan behöver vi sträva efter att inte älta det allt för mycket, för det blir så mycket jobb för våra huvuden och våra kroppar. Traumabehandling är en annan sak, låt läkningen ta sin tid. Det är en gång som vi lever. Leta upp det stöd du behöver för att komma vidare.
När det kommer till förlåtelse bestämmer jag själv vilka handlingar jag vill
och kan förlåta och vilka som inte går att förlåta. Dock behöver jag ha förståelse
för och förklaringar till fenomenens ursprung hos andra som skadar mig, annars får jag inga svar på mina frågor eller hittar lösningar inom mig själv gällande min utsatthet och min läkning. Genom att inte förstå och kanske därför också ta på oss skuld riskerar vi med tiden att andra äter upp oss inifrån. Ibland är det faktiskt så att det är ens fel att två träter, låt ingen slå i dig något annat!
Tanken om förlåtelse är fantastiskt fin och jag beundrar de människor som
kan leva helt och fullt med den tanken. Men vi får inte tro att vi inte kan
komma vidare i livet om vi inte förlåter våra förövare.
decreasedisorders.com
Eva Träff
decreasedisorders.com 