Jag berättar: Pappa var naturligtvis expert på att behålla oss i sitt grepp. Han gav oss ständigt en dos av ”Tyck synd om mig- preparat”. Främst handlade det om hans rygg. Han låg på golvet för att sträcka ut den nästan varje kväll och han ”ojade” sig väldigt när han skulle ta sig upp. Vi skulle alla hjälpa honom. Min syster sa ibland att ”pappa kommer nog inte att bli så gammal, han blir nog inte äldre än trettio så sliten som han är av allt hårt arbetande”. Jag var så liten att jag tänkte att hon kanske hade rätt. Det medförde förstås rädsla. Att pappa faktiskt snart kunde försvinna. Det var han som höll oss vid liv. Det var han som var den viktiga, och nu var han så sliten att han kunde dö.
Men en dag när jag gick uppför trappan, såg jag mellan trappstegen att han inne i vardagsrummet ställde sig upp helt utan problem. En allra första tanke slog mig om att pappa kanske överdrev ibland, men jag sa aldrig något.
(Ur boken narcissism och Psykopati.)
Han såg oss inte, vi var inte intressanta. Vi gav och gav. Vi köpte den här muggen till pappa.
Det är så här som narcissism fungerar. Den totala obalansen gällande kärlek och uppmärksamhet får barnen att ge all sin kärlek till föräldern i hopp om att någon gång kunna bevisa sig värdiga att få förälderns kärlek tillbaka. Resultatet kommer att bli trasiga barn, eftersom kärleken de väntar på aldrig kommer.
Men det är vad jag förstått i efterhand. Vi köpte muggen för att vi tyckte att han var världens bästa pappa. Självklart var han det! Och trasiga blev vi.
decreasedisorders.com 