Paradoxalt till tusen. Det är vad det är. Många barn växer upp med föräldrar som inte har förmågan att vara föräldrar. Efter att jag skrev min bok har den verkligheten blivit allt mer påträngande.
En bråkdel av dessa barn blir räddade från sina familjer genom att samhället träder in. Ofta är det för sent – barnen har redan blivit ärrade för livet. Ibland ger man också tillbaka barn till sina biologiska föräldrar i hopp om att dessa bättrat sig, för att sedan hitta barnen ihjälslagna i sina hem.
När man nås av nyheter som den under gårdagen, där flickor har blivit utsatta på ett HVB-hem – Hem för Vård eller Boende – så blir man förkrossad. Många av de boende där är barn som redan råkat illa ut, som har genomlevt massor av elände innan beslut tagits att ta dem från sina ursprungliga hem…. Bara för att gå vidare till nästa helvete.
Flickorna berättar om kränkningar där de bland annat blivit nedtryckta och slängda i golvet. Många frågar sig kanske vad flickorna själva gjort för att frambringa dessa krafter..? Men när tidigare personal berättar om hur journaler skrivits om och justerats för att passa ägarens syften inför inspektioner och man kört de mest talföra och utsatta flickorna därifrån inför inspektioner, så förstår man att de har utsatts för övergrepp, inte endast tidigt i livet utan även på den plats som skulle bli deras räddning – en plats som i sin reklam gått ut med att de erbjuder behandlingar som sedan inte erbjuds.
På HVB-hemmet har man förvrängt information i barnens journaler så att skuld läggs över på de unga, när det i själva verket var personal som eskalerat situationer till utbrott. Ägaren till HVB-hemmet gav order om att journaler alltid skulle skrivas i blyerts.
För att fånga upp min rubrik: MOMENT 22. Barn som utsätts, först i sina hem och sedan av samhället, kommer med största sannolikhet även de att bli föräldrar en vacker dag. Låt oss hoppas att den dagen blir just vacker. Låt oss hoppas att de utan goda förebilder, utan tillit till andra människor och med stora risker för mentala, psykologiska, känslomässiga och sociala sår, orkar vända sina erfarenheter till att bli bra föräldrar själva.
Vi kan inte förvänta oss av dem att de ska kunna ge något de själva inte fått, även om vi hoppas tills vi blir både blåa och gröna. Risken är överhängande att allt upprepar sig i nästa generation.
Så illa som det faktiskt går till ibland och tills vi blir bättre som
samhälle, så är det uppenbart att vi till begreppet och fenomenet maskrosbarn
nu måste lägga vårt hopp. Om inte detta fenomen räddar situationen har vi ett
moment 22: För att kunna bli en god förebild är det en stor fördel om man har
haft det bra själv. Har man inte haft det bra själv kan det vara utmanande att själv
bli en bra förebild.
Till alla maskrosbarn där ute: Kämpa på!!!
decreasedisorders.com 