Författare: etraffteliacom

22 juli

I övermorgon är det en sorgedag. Det är 10 år sedan Breivik sköt ihjäl sextionio människor på Utøya och dödade åtta människor till med en bomb i Oslo. Den troliga orsaken till att det hände pågår fortfarande idag, i alla fall i Sverige. Man sätter förälderns rätt till barnet före barnets bästa. Jag vill inte skriva det här på själva sorgedagen, därför kommer det idag:

”Terroristen Anders Behring Breivik hade personlighetsstörningar redan som tvååring, enligt dokument som norska TV2 tagit del av. Massmorden på Utøya och i Oslo hade sannolikt kunnat undvikas om Breivik fått rätt behandling, säger psykologen som utredde Breivik som barn. Dokumenten visar också att han som barn stöttes bort av sin mamma, som uppges ha projicerat sina sexuella fantasier på honom och kallat honom både ond och elak. Norges främsta expertis inom barnpsykologin ville tvångsomhänderta Breivik från sin mor 1983 och 1984. Psykologen vid Statens Senter for Baene- og Ungdomspsykiatri, SSBU, som under 80-talet observerade samspelet mellan mamman och sonen, förhördes av polisen efter terrorattentaten 2011.
”Det är tragiskt att det inte gjordes något åt vårdsituationen vid den tidpunkten, eftersom Anders utveckling i detta fall skulle ha varit helt annorlunda. Satt på sin spets är det ett extremt uttryck för priset samhället tvingas betala för att ha ett så svagt Barnevern (ungefär socialtjänst)” ska psykologen ha sagt under förhören”

För mamman och pappan som förlorat sitt barn i självmord till följd av mobbning och hat är det för sent

Jag hoppas förstås att Brené Browns ord från mitt förra inlägg kan hjälpa många att inte krossas av hatet därute.

Jag har dock själv svårt att släppa tanken på att någon har uppfostrat dessa hatare. Ibland är det hatare som är föräldrar, som riskerar att fostra en ny generation hatare. En människa med ett meningsfullt liv och med självkänsla behöver inte hata.

Alla människor klarar heller inte av att värja sig. För mamman och pappan som förlorat sitt barn i självmord till följd av mobbning och hat är det för sent. Deras barn kommer aldrig hem igen.

Om rädslan för skam är hög så gör man sitt liv mindre

I mitt förra inlägg berättade jag om kritik jag fått, något som förmodligen händer alla som sticker ut näsan lite grann. Jag ville visa det och använda det. Jag ville visa hur det kan se ut. Ofta är det inte svårt att svara på kritik som skrivits i all hast av någon som är upprörd av en eller annan anledning, det blir sällan objektivt. Det ville jag också visa – inte svårt att svara. Dock kommer det att vara den enda gången som jag svarar på kritik som inte är befogad eller ens sann. Det är viktigt att inte släppa kritiken i närheten av sitt hjärta, som Brené Brown uttrycker det. Någon som kan hjälpa människor igenom sådant här för att sedan kunna fortsätta sin livs gärning, är just Brené Brown, som är på det klara med vad hon tycker:

”Om rädsla för skam är hög gör man sitt liv mindre. Man tar inte risker, man blottar sig inte. Man låter bli och tror inte att man pallar kritiken.” Hon sammanfattar sin ståndpunkt om ”hatare” så här: ”Om du inte är i arenan, och får stryk ibland för att du försökte vara modig, så är jag inte intresserad av eller öppen för din kritik om mitt arbete. Punkt slut.” ”Det finns miljontals ”billiga platser” i världen idag. Där sitter folk som aldrig kommer att sätta sin fot i arenan. De kommer aldrig att blotta sig själva. Men de gör det till ett heltidsjobb att kritisera och döma och säga hatiska saker till oss. Vi måste vänja oss av med att ta emot det. Vi måste låta det falla till marken. Ta inte emot elakheter från billiga stolar och lägg det inte på hjärtat. Kliv över det och fortsätt. Ta inte emot kritik och feedback från folk som inte är modiga i sina liv. (Jag förstår att hon menar elak och / eller obefogad kritik om vårt arbete). Vidare hänvisar hon till Theodore Roosevelts ”The Man (/Woman) in the Arena”:

”Det är inte kritikern som räknas. Inte den som visar hur den starke snubblar eller hur en gärning kan göras annorlunda. Äran tillhör den som faktiskt är i arenan. Vars anlete är nedsmutsat av damm, svett och blod. Den som kämpar tappert och misslyckas. Den som gång på gång kommer till korta. I slutändan kan han komma att triumfera, men även om han misslyckas gör han den med stort mod.”

Med internets intåg har detta problem ökat dramatiskt sedan Roosevelts dagar. Människor hatar verkligen över nätet, ibland är det den värsta sortens kritik och hat, varje dag. Jag hoppas att alla män och kvinnor i arenan kommer att vilja fortsätta kämpa för det som är gott, trots allt.

Jag pryglas gärna offentligt – för den goda saken

Kanske skulle många gömma undan det. Jag kommer inte att göra det. Jag pryglas gärna offentligt för den goda saken, nämligen att sätta fingret på de hatiska människor som finns där ute. Trots tusentals varma kommentarer om min senaste bok och utsattas oerhörda tacksamhet, utsatta som fått hjälp att förstå vad som sker runt dem, så finns de som vill förstöra. Bara för sakens skull verkar det som ibland. Människor som inte bara kan skriva ”Tyvärr inte vad jag väntade mig”, utan måste ösa ur sig alla inre aggressioner på andra.

Så här skriver Mary Blood, som inte ens kostar på en stor bokstav i början av sin text, eller stavningskontroll och punkter för den delen:

”alltså väldigt skum läsning… känner inte igen det här utifrån vad psykiatrin betäcknar som psykopati eller de fallstudier som finns i ämnet och medicinsk forskning samt utlåtande, tvärtom är psykiatrin ytterst sparsmakad med att befästa vissa tecken på antisociala beteendestörningar per definition skulle kunna dra paralleller till att uppfylla kriterierna för någon att vara just psykopat”.

Jag bemöter: Om professor Stephen D Hart, Jenny Klefbom – legitimerad psykolog, Robert D Hare – forskare och pionjär inom området kriminalpsykologi, Hervey Cleckley – amerikansk psykiatriker och pionjär inom området psykopati, den fantastiske Aaron Antonovsky och vår svenska forskare Karolina Sörman inte duger att hänvisa till, så vet jag inte vad. Det här är stora namn. Stora forskarnamn. Parallellen mellan antisocialt beteende och psykopati har jag varit ytterst försiktig med i boken. Undrar hur noggrant Mary läst den..?

Mary igen: Köpte tyvärr boken och blev riktigt besviken. Kändes som att höra en amatörmässig diskussion helt slumpartat där två väninnor diskuterar en före detta partner som det för den ena av dem tagit slut med, och så hänvisas hejvillt hittepå till allsköns ickevetenskapliga belägg, med orden JAG upplevde, jag tyckte, jag kände…

Jag bemöter: Synd att Mary blev besviken. Tyvärr står det nu klart att Mary inte läst boken alls noggrant. Två väninnor som slumpartat diskuterar en före detta partner står det inte om i min bok. Hon måste ha blandat ihop den med något annat… Hon har inte heller tagit tid på sig att uppmärksamma när ett nytt kapitel börjar, där jag berättar om livet som barn med en narcissistisk pappa. Där är det en hel del av JAG upplevde, jag tyckte, jag kände… Allt för att hjälpa andra igenom detta svåra som det innebär att leva med problemet. Upplevelserna och känslorna som uppstår är sunda och normala.

Mary igen: Kunde lika gärna läst hänt-extra och känt att det var mer givande. Varning! Köp inte boken Den är USEL.

Jag bemöter: Här ser vi The Grand Finale av ett hat som jag har svårt att förstå att jag kan ha framkallat med min bok, en bok som är fylld till bredden av värme. Jag har skrivit en bok med stor försiktighet, dessutom med de största av forskare som källor. Synd att det finns de människor som blir så trampade på tårna av det.

I mitt nästa inlägg kommer jag att hänvisa till Theodore Roosevelt och Brené Brown som berättat varför de modiga människorna inte får lägga sig platt för sådant här.

Krigare med sköld, brynja och lans

Vad man än gör i livet

går det inte att ta godhet för givet

Där ute kommer en och annan kritisk röst

att eka som en evig höst

Även om ditt syfte är av bästa slag

kan du få utstå hat varje dag

Vad är det som är fel?

En människa som hatar kan ju knappast vara hel…

Inte kan man väl gott må

om man måste hugga omkring sig så?

Vi måste ändå modiga vara

De goda får inte bli en rädd liten skara

Likt en krigare i all sin glans

behöver vi ibland rusta oss med sköld, brynja och lans

Eva Träff, decreasedisorders.com

Om du vill att dina barn ska lyckas 9

Tro på dem. Tro på att de kan. Tro på deras drömmar. Ibland drömmer barn om att lyckas med både det ena och det andra. Klappa dem då inte på huvudet och säg: ”Jaja, det blir nog bra med den saken”. En före detta granne till mig drömde om att bli stridspilot när han var barn. Det kanske inte är det första som man önskar sina barn, men det var hans dröm.

20 år senare flög ett stridsplan i loopar över grannhuset. Ett tack till föräldrar som stöttat honom i det han ville göra i livet – hans dröm.

Om du vill att dina barn ska lyckas 8

Tänk på att den syn du har på barnet blir barnets syn på sig själv – dess självbild. Så pass viktig är en förälder för ett barn. Föräldrar som ser sina barn som jobbiga får barn som lär sig att de är jobbiga personer. Föräldrar som ser sina barn som ingen alls får barn som lär sig att de är ingen alls. Kanske tänker du att de bara är barn som inte uppfattar, registrerar eller reflekterar så mycket – glöm det. Det präntas in i deras allra innersta.

Ge dem den uppmärksamhet som de förtjänar. Skapa utrymme för det tålamod som barn ofta kräver. Visa dem den kärlek du vill att de ska ha med sig för resten av sina liv.

Mamma och barn framför tåget. Det räcker nu. Dags att vakna upp.

Det är just på grund av fall som dessa som jag skrev min bok. Fall som måste avslöjas i tid. Barnets bästa i centrum. Vi har väl inte glömt Esmeralda?

Nu har en kvinna tagit sitt och sina barns liv genom att ställa sig framför tåget. Hon levde sedan en tid med skyddade personuppgifter efter en destruktiv relation med sin före detta man, en destruktiv relation som pågått i åratal. Det sista som ska ha hänt är att hon ansökte om ensam vårdnad om barnen. (Källa Aftonbladet)

Utökat självmord – mord på sina barn – är något så fruktansvärt att vi inte kan föreställa oss. Vi kan inte heller föreställa oss skräcken som ledde till att hon upplevde att utgången blev bättre så här. Om vi inte varit där själva.