Kategori: Blogg Svenska

Om du vill att dina barn ska lyckas med att utveckla fina personlighetsdrag, tänk då på att barn överraskande ofta utvecklas till spegelbilder av sina föräldrar. Så ta en titt i spegeln. Vad ser du?

När du ändå reflekterar: Kom ihåg att lära dina barn följande citat:

”En liten, vänlig handling i taget, kommer med tiden att förändra världen”

 decreasedisorders.com

Till den psykopatiska
För det första: Ta ansvaret för följande själv. Lägg det inte på någon annans axlar. Dig och ditt beteende är något du själv får arbeta med. Hjälp kan man dock alltid söka.

Det påstås på vissa håll att du lider. Om du gör det, vi andra vet egentligen inte, det vet bara du själv, så hjälper det inte dig om du manipulerar psykologen som du går till. Vissa psykopatiska personer vet faktiskt om att de är psykopatiska och blir medsläpade till en psykolog eller terapeut av någon som fortfarande älskar dem. Jag vet inte om du trivs med att göra andra illa, om du ”mår gott” av det som en del påstår, eller om du är elak för att du tänker att det är det enda sättet att få det du vill, genom att hota och ljuga, även misshandla. Det finns sätt att agera på för att kunna behålla det man vill ha. Det som du hittills gjort är inte en framkomlig väg.
Utan insikten om att du är annorlunda än de flesta andra människor, kommer du inte att komma någonstans gällande att möta andra på ett acceptabelt sätt och därigenom kunna behålla människor runt dig. Beteendelista om dig:

• Ytlig charm och god intelligens.
• Inga självbedrägerier eller andra tecken på irrationella beteenden
• Ingen nervositet eller ”psykoneurotiska symptom”.
• Opålitlighet
• Lögnaktighet och falskhet
• Avsaknad av ånger- och skuldkänslor
• Dåligt omdöme, drar inte nytta av sina erfarenheter
• Oförmögen att älska någon
• Patologiskt självcentrerad
• Påfallande insiktslös
• Ger andra dåliga gensvar
• Föga inbjudande beteende vare sig berusad eller
nykter
• Opersonligt och trivialt sexliv
• Klarar inte av att följa någon livsplanering
• Utslätat flackt själsliv
• Antisocialt beteende
• Självmord genomförs sällan

Det här är bilden av dig som utmålas överallt där man söker informationen. Som jag har lärt mig om människor med psykopatiska drag, så inser jag att det förmodligen är helt onödigt att skriva det här kapitlet. En psykopatisk person vill inte ta till sig
och förstå, om det inte gynnar personen i fråga på direkten, och det gör förmodligen inte det som jag skriver.

(…)

Du är kanske inte intresserad av att försöka nå en förändring, det är ditt val. Ställ dock in dig på att ingen kommer att vilja finnas i ditt liv någon längre period om du bestämmer dig för att hålla för öronen nu. Och dina barn kommer inte att vilja se dig när de har blivit vuxna. Förmodligen inte barnbarnen heller. Det otäcka är att jag inte vet om du bryr dig. Det sägs att du bara vill ha barnen för att använda dem på något sätt som gynnar dig, och att du kallar det för kärlek…

Ur boken Narcissism och Psykopati En bok om dem som aldrig blir lyckliga på riktigt – och deras barn.

Till den narcissistiska

För det första: Ta ansvaret för följande själv. Lägg det inte på någon annans axlar. Dig och ditt beteende är något du själv får arbeta med. Hjälp kan man dock alltid söka, bl a genom att söka förklaringar. Gammalt elände måste ut, vilket du vet om det eller inte. Men sedan är det du själv som ska ta ansvar och få rätsida på ditt liv och beteende.
Jag har hört en vuxen narcissistisk person upptäcka saker om sig själv. Därför vet jag att det är möjligt. Jag vet att människor som tyvärr har blivit narcissistiska kan upptäcka narcissismen inom sig själva. Den vuxne narcissistiska personen blev så förskräckt av att läsa om uppväxt i ett narcissistiskt hem, att han började fundera över om han blivit en själv:

• Skryter och överdriver sina talanger och framgångar
• Tror sig vara ”speciell” eller förmer än andra, och kräver att bli behandlad därefter
• Kräver mycket uppmärksamhet, beröm och beundran från andra
• Sätter – som en självklarhet – sina egna behov framför andras och kan utnyttja andra
• Har svårt att leva sig in i andras situation – ”bryr sig inte”
• Upplevs ofta först som karismatisk och spännande, men slår om till att bli arrogant och nedlåtande när hen får mothugg

…och han bestämde sig för att söka hjälp hos en psykolog. Och just här kommer förmodligen den kritiska punkten. Ska han stärka sitt narcissistiska försvar eller finns trots allt tillräckligt med visdom för att klara av en behandling? Det är naturligtvis en behandling som är krävande och som kommer att gå på djupet av hans själ. Han kommer möjligtvis att må mycket dåligt en period, men kanske måste han gå igenom en eld för att få chansen att bli fri från det som inne i hans huvud kan låta så här:

Varför fattar inte folk?!
Varför är världen full av värdelösa idioter?!
Varför gör de inte som jag vill?!
Jag skiter väl i henne!
Jag måste tala om det här fantastiska som jag gjort! Så att alla får veta!
Varför ser de inte?!
Varför bryr de sig inte om mina ansträngningar?! De är otacksamma!
Jag vet att jag var bäst? Varför vann jag inte?! Är de emot mig? Jag ska visa dem!
Jag ska ha den där tårtbiten!!

Om det låter så här inne i ditt huvud så leder det till att du utför handlingar som gör att många människor tar avstånd från dig. Det här kan definitivt leda till att människor inte tycker om dig längre än en kort period, innan de upptäcker hur du är. Du blir bitter och idiotförklarar. Med tiden kommer bitterheten fullkomligt att äta upp dig, och folk flyr ännu snabbare. Den bekräftelse som du egentligen eftersöker, vare sig du vet det eller inte, tycks för dig allt mer avlägsen…

Från boken Narcissism och Psykopati, En bok om dem som aldrig blir lyckliga på riktigt – och deras barn. Ett ideellt projekt med syfte att minska risken för personlighetsstörningar.

decreasedisorders.com

Visst känns det jobbigt när polisen står där vid vägkanten, vinkar in och säger: ”Det gick visst lite för fort där…”

Men det hade ändå varit oändligt mycket bättre om de hade fått spendera mer tid där. Idag har polisen istället fullt upp med att hålla gatorna tillräckligt trygga för att vi ska kunna våga släppa ut våra barn. De släcker bränder. Det gör psykiatrin också.

En av förklaringarna är att många av dessa bränder anlades redan för 15, 20 och 25 år sedan. Nu behöver vi bygga fler fängelser, där man ska försöka få bränderna under tillräcklig kontroll för att man ska kunna släppa ut dem igen.

Jag önskar att pengarna detta kostar hade kunnat gå till att skapa goda liv för våra barn istället. På så sätt skulle vi kunna förhindra att det ens börjar pyra. På så sätt skulle det kunna brinna mindre i framtiden.

Vi behöver ta hand om våra barn, våra egna och andras – REDAN NÄR DE ÄR SMÅ. För att klara detta är det inte bara pengar som behövs, det krävs också en fungerande lagstiftning, civilkurage och mod.

Om vi verkligen kan bestämma oss för att sätta barnets bästa i centrum, inte bara som en tjusig fras, utan också i praktiken, så kanske vi inte behöver fler fängelser eller trevåningssängar i framtiden.

Vuxnas maktställning över barn, resulterar tyvärr ofta i att de vuxnas rättigheter och trygghet tillgodoses, istället för barnens… och någonstans på den vägen börjar det brinna.

Läs gärna fler inlägg i ämnet på decreasedisorders.com. Många gånger kan vi hjälpa någon bara genom att öka vår medvetenhet. Med vänliga hälsningar Eva Träff.

Jag berättar: Pappa var naturligtvis expert på att behålla oss i sitt grepp. Han gav oss ständigt en dos av ”Tyck synd om mig- preparat”. Främst handlade det om hans rygg. Han låg på golvet för att sträcka ut den nästan varje kväll och han ”ojade” sig väldigt när han skulle ta sig upp. Vi skulle alla hjälpa honom. Min syster sa ibland att ”pappa kommer nog inte att bli så gammal, han blir nog inte äldre än trettio så sliten som han är av allt hårt arbetande”. Jag var så liten att jag tänkte att hon kanske hade rätt. Det medförde förstås rädsla. Att pappa faktiskt snart kunde försvinna. Det var han som höll oss vid liv. Det var han som var den viktiga, och nu var han så sliten att han kunde dö.
Men en dag när jag gick uppför trappan, såg jag mellan trappstegen att han inne i vardagsrummet ställde sig upp helt utan problem. En allra första tanke slog mig om att pappa kanske överdrev ibland, men jag sa aldrig något.

(Ur boken narcissism och Psykopati.)

Han såg oss inte, vi var inte intressanta. Vi gav och gav. Vi köpte den här muggen till pappa.

Det är så här som narcissism fungerar. Den totala obalansen gällande kärlek och uppmärksamhet får barnen att ge all sin kärlek till föräldern i hopp om att någon gång kunna bevisa sig värdiga att få förälderns kärlek tillbaka. Resultatet kommer att bli trasiga barn, eftersom kärleken de väntar på aldrig kommer.

Men det är vad jag förstått i efterhand. Vi köpte muggen för att vi tyckte att han var världens bästa pappa. Självklart var han det! Och trasiga blev vi.

På nyheterna rapporterar man om att ”romansbedrägerier” har ökat drastiskt och att det är ”återfallsbedragare” som det handlar om. Begreppet psykopati, som vi lyssnare i alla fall någon gång mellan varven borde uppmärksammas på, lyser även här med sin frånvaro. Visst finns det fler typer av personlighetsstörningar hos människor som ibland ägnar sig åt den här typen av bedrägerier, såsom narcissistisk och borderline, men min poäng här är att människor luras gång på gång, för de vet inte vilka varningssignalerna är. De vet inte vad det handlar om. De får inte hjälp med kunskap om hur de skulle kunna rädda sig eller skydda sig. ”Psykopater” är kanske fortfarande endast seriemördare?

Vi måste få bort den bilden. Det vore bra att i alla fall ibland berätta för människor genom inslag i media att det här är ett vanligt scenario då personlighetsstörda individer finns nära. Vi får inte tro att vi bara hade otur att träffa på en ”elak” människa. Vi måste få chansen att börja förstå, för att kunna agera långsiktigt.

När kvinnan i inslaget berättar, så säger hon följande: ”Han verkade vara en väldigt trevlig, normal, charmig kille. Han verkade snäll och såg bra ut (…). När jag nu i efterhand pratar om det så känns det som självklart att det inte var rätt, men när han förklarade och pratade om det så lät det så äkta”.

Vid tillfället i fråga fick polisen in tre anmälningar varje dag angående romansbedrägerier och mannen i fråga hade lurat kvinnor på fem miljoner kronor. Det är precis vad som ofta händer med en personlighetsstörd person vid sin sida. De låter så trovärdiga, framställer sig som en person i nöd, ett offer för olyckliga omständigheter… och får sin kärestas ”ekonomiska hjälp”. De pengar som finns på bankkontot spenderas först och sedan fortsätter det med att ”rädda situationen” med lån. Först när inkassokraven talar sitt tydliga språk och partnern är borta, förstår hon eller han vad som hände. Eller inte. Kanske har man endast haft oturen att träffa på en elak människa..?

Ur boken Narcissism och Psykopati.

Jag heter Eva Träff, och jag brinner för att vara med och påverka de här frågorna i samhället. De här människorna, som jag menar inte heller är lyckliga själva, ställer till det så mycket, för så många och på så många områden. Läs gärna bloggen på decreasedisorders.com så finns fler exempel, kanske exempel där du känner igen dig själv eller en väns situation… och mer kommer att dyka upp framöver i mitt bloggande. Sååå många områden som sagt. Min strävan är att nå fram med information som skulle kunna påverka situationen för barn som riskerar att utveckla personlighetsstörning. Jag menar att om vi vet vad som påverkar människor att bli på det här sättet, och kan hjälpas åt att förändra detta, så kommer färre nya att växa upp. De barn som växer upp idag är våra barns och barnbarns blivande medmänniskor.

Vinsten för boken Narcissism och Psykopati går till just detta ändamål – att förebygga att barn växer upp med personlighetsstörning. Just nu är det Barnavårdscentraler ute i landet som får sina exemplar av boken. Den är även läst av en ledamot i Sveriges riksdag. Det är inte bara en instans som behöver medvetandegöra sig, och det härliga är att bara med en sådan sak som ökad medvetenhet så kan vi göra underverk i frågan!

Tim föddes under tidigt 80-tal. Under senare delen av graviditeten hade mamman hörts uttala ”Jag vill inte ha nån jävla unge!”, och hon ville inte anpassa sig till sitt tillstånd.

Under uppväxten fick Tim klara sig mycket ensam. När han kom hem från skolan så satt mamman ofta på krogen med sina väninnor. På fyllan blev mamma mycket elak. Hon brände Tim med fimpar på ställen där kläderna täckte kroppen, och skällde på honom för att han fanns. ”Det fanns väl annat hon ville göra än att hela tiden behöva ställa upp för en liten skit som han!” Ibland hade mamma också med sig herrbesök från krogen och Tim blev utelåst ur lägenheten. 7 år gammal vandrade han omkring tills det blev mörkt.

Du såg en pojke ibland som var ute lite för sent, och hans uppenbarelse gav dig alltid en obehagskänsla i bröstet. Du hade ju dina egna bekymmer med att få livet att gå ihop, med familj och allt, men kunde inte riktigt släppa att pojken verkade ensam. Dessutom tyckte du att de där männen som du såg gå in i huset längre bort ibland såg lite ”skumma” ut.

Du pratade med folk runt omkring. En del hade samma uppfattning som du, men menade att de inga bevis hade för sina misstankar, så det bästa var att inte lägga sig i. ”Är det riktigt illa ställt så är det snart någon annan, som befinner sig närmre familjen som reagerar ändå, så…”, sa någon annan.

Andra tyckte att de inte alls ville prata om detta. Visst hade de hört mamman skrika på sin son, ”Tim!!!!”, ibland, men vilka föräldrar blir aldrig arg på sitt barn? Pojken lever ju, har kläder på kroppen och har säkert en säng att sova i på nätterna… Du tycks inte få medhåll om att göra något åt din misstanke. Du och din familj hittar kort därefter ett hus och lämnar området.

20 år senare knackar det på din dörr, klockan fem på morgonen. Du blir helt stel, och inser att något mycket allvarligt måste ha hänt. De har hittat din dotter. Ihjälslagen och bränd med cigaretter. De sista som såg henne i livet var hennes vänner som berättar att hon träffade en man under kvällen. De två gick och dansade och sedan var de borta…