Pappas barndomsalbum…

… skulle jag ha, tyckte mamma.

Jag bläddrade i albumet och såg bilder från femtiotalet. Ett spädbarn, helt i händerna på vuxna. Ett år senare, ett naivt lekande barn, misshandlad, men ändå glatt lekande.

Ett antal sidor senare, vid en ålder på fjorton eller femton, hade något hänt. Pappa hade förvandlats till sin pappas ”stora, rediga och felfria pojke”. Jag såg det i bilderna. Han hade ”stelnat till” på något märkligt sätt.

Efter en barndom med misshandel hade han utvecklat en narcissistisk personlighet. Han hade fått stryk för saker han inte kunde hjälpa, ibland också för saker som han inte ens hade gjort. ”Inget skulle någonsin bli hans fel igen” – det ofta bakomliggande fenomenet till narcissism. Det narcissistiska och faktiskt elaka försvaret blev ett faktum, som med tiden skulle drabba oss alla.

Jag måste nu leva med mina inre bilder av min pappas barndom, vad som hände med honom och hur den person han hade kunnat bli, blev krossad. Jag måste också leva med mina inre bilder av hans sista timma i livet innan han avslutade sitt liv. Vidare måste jag försöka att förlåta många av människorna i hans barndomsalbum där i femtiotalet, som fanns runt honom som barn och som inte visste bättre. De visste inte framtiden. Men nu är jag här och många med mig för att berätta, påverka och förändra.

Min kära farmor fann vid ett tillfälle modet att gå till den lokala polisstationen. Ingen trodde henne. Min farfar var en väldigt vältalig och respekterad, skicklig yrkesman i bygden.

De här problemen pågår fortfarande. Internet svämmar över av berättelser, men människor blir inte trodda. Varför? Det är inte omöjligt att de har att göra med narcissistiska och/eller psykopatiska gärningsmän. Med olika metoder får de människor att tro på dem, tro att de är fantastiska och felfria eller åtminstone att de inte gjort något fel. I deras närhet far barn illa på 2020-talet liksom på 1950-talet.

Min pappa blev i sin tur inte någon bra pappa. Människor som upptäcker fenomenen Narcissism och Psykopati börjar ofta att hata, hata och åter hata. Inget konstigt med det. Men hatet leder till en minskning gällande konstruktiv handlingskraft. Endast när vi börjar förstå kommer vi att kunna göra något åt de komplexa problem som följer i spåren av Narcissism och Psykopati.

”De är bara barn”

Om man uppfostrar ett barn med ilska och bestraffning, kommer man att fylla honom eller henne med aggression. På det ena eller det andra sättet kommer denna aggression att komma ut. Barnen kan rikta den mot sig själva, eller mot andra. En del föräldrar ser kanske sina barn som ”bara barn”. De borde istället värma sina barns hjärtan och även tänka på att barnen kommer att växa upp för att en dag bli vuxna själva. När de är vuxna kommer domen över den uppväxt de erbjöds att falla rakt tillbaka på föräldrarna. Så, vad kommer att känneteckna ditt barns barndomsminnen? Kommer de att kännetecknas och minnas som en varm, härlig sommarbris, eller ett mörkt stormigt hav? När allt dras till sin spets så betyder barnen för de allra flesta föräldrar mest av allt. De barn som inte har turen att falla inom denna kategori behöver vi hjälpa på andra sätt.

I Trygg Hamn finner du en från början trasig mamma, som med hjälp av fantastiska människor och från olika håll fann råd för att skapa den varma sommarbrisen. Min vän uttryckte efter att ha läst den; Det är ju inget speciellt man behöver göra som förälder, det handlar mer om ett sätt att vara. Tack för citatet, Maria Glansén, där sa du något väldigt viktigt!

Trygg hamn – En bok om att skapa självkänsla och lycka från början ingår liksom boken Narcissism och Psykopati i ett välgörande projekt för våra nutida och framtida älskade, älskade barn!

Pappa knivhögg sin son

På morgonen den 10 juli 2011 mördades en 7-årig pojke i bostadsområdet Tomtebo i Umeå (Aftonbladet, 110822). Pojken blev knivhuggen sjutton gånger och fördes till sjukhus men hans liv gick inte att rädda. En 53-årig man greps misstänkt för mordet på pojken. 53-åringen var pojkens pappa som erkände att han knivhögg sin son men hävdade att han inte hade haft uppsåt att döda honom (Aftonbladet, 110822). Pojken befann sig i hemmet tillsammans med sin pappa och mormor. Pojkens mamma hade lämnat hemmet tidigare på morgonen för att arbeta. Den 53-åriga mannen lurade ut mormorden ur lägenheten och låste ute henne innan knivhuggen genomfördes (Aftonbladet, 110913). Mormorden försökte efter hon blivit utelåst att få hjälp av grannar. Pojkens mamma hade vid flera tillfällen anmält den 53-åriga mannen för misshandel och hot (Aftonbladet, 110913).

Vi är många som kämpar med att de här barnen inte får glömmas bort. Jag vill vara en del i detta för att påminna om dem. Många med mig vill vara med och förändra framtiden. Avtrubbade som vi är idag så behöver vi nu stanna upp. För att vakna till behöver vi se detta händelseförlopp ur barnets ögon. Vi behöver tvinga oss att se pappa komma mot oss med en kniv. Vi behöver föreställa oss hans rädsla och hans smärta. Om vi inte gör det så rullar detta också förbi oss, där vi sitter i 2000-talets jetplan – och världen ser likadan ut imorgon…

Nedan är en av böckerna som tillsammans med människors engagemang kunde ha bidragit till att förhindra den här pojkens öde. Författarens vinst går till ett projekt med syfte att förhindra dessa fruktansvärda öden i framtiden. Bokens finns hos landets bokhandlare.

Den narcissistiska mamman

Jag känner till en kvinna i trettioårsåldern och som inte ville ha barn. Inget konstigt med det. Men anledningen var att hon inte ville förstöra sin vackra kropp. En tid efter det tappade vi kontakten och jag vet inte om hon har skaffat några. Det är länge sedan nu. Att känna att man ”måste skaffa barn, för annars kan det bli försent” är ingen bra grund att stå på när man planerar för familj. Man behöver skaffa barn med sitt allra finaste syfte och sin starkaste vilja att ge barnet ett bra liv. I vilket fall dök denna kvinna upp i mitt minne när jag läste följande ur Sandy Hotchkiss bok ”Men jag då?”

”Tecken på en mors narcissism visar sig tydligt redan innan barnet är fött hos kvinnor som är överdrivet upptagna av hur de själva ser ut och mår under graviditeten, som väntar sig att andra ska göra dem tjänster, som är alltför besvärade av förändringarna i kroppen eller som är extremt uppskrämda vid tankar på värkar och förlossning (…). Hon kan vara för upptagen av sitt eget liv för att gå till mödravårdscentralen.
Somliga kastar sig ut i drog- och alkoholmissbruk eller annat riskbeteende som kan skada fostret. Hon kan vara ointresserad av att förbereda sig för barnets ankomst eller tvärtom ”vilja ha det bästa av allting”, oavsett hur mycket pengar hon har att röra sig med. Hon kan ha överdrivna förväntningar om gåvor från vänner och släktingar eller vara mer intresserad av att inreda barnkammaren eller skaffa babykläder än av att välkomna ett barn i sitt liv. Den narcissistiska mamman kan antingen vara helt likgiltig för eller alltför upptagen av sin graviditet, men i båda fallen är det den egna upplevelsen hon är mest intresserad av, inte av det lilla barn hon snart ska föda.”


Jag tänker att fortsättningen för dessa barn inte kan förväntas bli positiv. Den här typen av mammor kan nämligen också vara besatta av att få fulländade barn, barn som de inte behöver ”skämmas över”. De försöker skapa en annan och vackrare bild av sina barn. De verkliga små liven blir inte lika mycket värda som deras ”fantasibarn”. Blir de besvikna på sina barn så utlöses deras skam och vrede, vilket på ett förödande sätt går ut över barnen.

Tyvärr så har jag bevittnat det här beteendet hos mammor. Jag minns tydligt ett exempel när en mamma blev mycket arg på sitt barn för att hen inte orkade gå snällt bredvid sin mamma i 90 minuter i en affär full med saker som bara hon själv var intresserad av, och utan att få vidröra något. Barnet blev efter en timme ”bråkigt”, tyckte mamman. En strid utbröt i vilken barnet skulle anpassa sig till sin mammas behov att få titta färdigt i affären, inte tvärtom. Straffet blev att barnet inte fick någon mat efter den påfrestande lååånga stunden som 90 minuter faktiskt innebär för en treåring. Istället tilldelades ett äpple till middag denna sena eftermiddag.

Precis som min pappa och många andra barn i hans generation, kommer många barn som växer upp idag att få bära mycket på sina axlar och ta skuld för sådant som han eller hon inte kan hjälpa eller påverka – det ofta bakomliggande fenomenet till Narcissism. Kanske är det ännu fler barn som har det så här idag? Det är min stora fasa.

Jag anser det vara mycket viktigt att sprida den här informationen. Begreppet Narcissism har nog väldigt många hört, men är det allmänt känt hur personlighetsstörningen yttrar sig i vardagen? Kanske behöver man uppmärksamma någon i sin närhet på det här? Kanske behöver man bejaka sig själv? Be om hjälp innan någon annan behöver göra det åt en? Ett barn kan inte förväntas förstå att något är fel, han eller hon blir istället djupt olycklig och upplever sig som en elak människa som bara gör fel, fel, fel… Detta göms undan i hjärtats innersta vrår och kommer ut i en annan tid, på en annan plats, mot en annan människa…

Eva Träff.

decreasedisorders.com

Personlighetsstörningar Narcissism och Psykopati Skillnaden mellan förlåtelse och förståelse

Trots att jag är en av många utsatta så har jag tvingat mig själv upp i helikoptern. Jag har insett att jag måste se saken i ett väldigt vitt perspektiv. Förlåtelse och förståelse är för mig två helt skilda saker. Vi behöver enligt mig inte förlåta våra förövare för att nå egen sinnesfrid. Vi behöver snarare vara bestämda i våra åsikter att vissa handlingar faktiskt inte varit okej, för att nå just sinnesfrid. Sedan behöver vi sträva efter att inte älta det allt för mycket, för det blir så mycket jobb för våra huvuden och våra kroppar. Traumabehandling är en annan sak, låt läkningen ta sin tid. Det är en gång som vi lever. Leta upp det stöd du behöver för att komma vidare.

När det kommer till förlåtelse bestämmer jag själv vilka handlingar jag vill
och kan förlåta och vilka som inte går att förlåta. Dock behöver jag ha förståelse
för och förklaringar till fenomenens ursprung hos andra som skadar mig, annars får jag inga svar på mina frågor eller hittar lösningar inom mig själv gällande min utsatthet och min läkning. Genom att inte förstå och kanske därför också ta på oss skuld riskerar vi med tiden att andra äter upp oss inifrån.  Ibland är det faktiskt så att det är ens fel att två träter, låt ingen slå i dig något annat!

Tanken om förlåtelse är fantastiskt fin och jag beundrar de människor som
kan leva helt och fullt med den tanken. Men vi får inte tro att vi inte kan
komma vidare i livet om vi inte förlåter våra förövare.

decreasedisorders.com

Eva Träff

Narcissism, Psykopati, Självkänsla

Det tycks bli allt fler människor som lider av personlighetsstörningar, eller som åtminstone har drag av dem. Eller så vet vi mer nu, och har blivit bättre på att upptäcka dem.

Vi behöver en nollvision gällande nya som växer upp. Deras utveckling måste styras om i tid, vilket är mitt budskap i boken:

Om vi inte ser helheten bakom problemen så kommer vi inte att kunna förhindra något av det i framtiden heller. Nästa generation är våra barn. De som växer upp idag är våra barn och barnbarns nutida och framtida medmänniskor. Hur ska vi hantera det? Breivik var på 1980-talet också en nutida och framtida medmänniska. Vi behöver en nollvision gällande barn som just nu mår mycket dåligt och som just nu triggas till en utveckling med vilken de kommer att skada både sig själva och andra i framtiden.

Känslan av att göra något riktigt betydelsefullt för allas våra barns framtid ger en helt annan, djupare känsla av lycka och mening än vad ett nytt kök någonsin kan ge mig. Därför är det beslutat att vinsten för boken Narcissism och Psykopati ska gå till att förhindra en negativ personlighetsutveckling hos barn. Det är ett projekt som ska sprida kunskap och insikt.

Vidare är det så att många problem där barn är offer så är ekonomiskt bidrag en lösning och / eller en hjälp. Vi tar majblomman och röda korset som exempel. I frågorna som jag vill lyfta fram är det ofta andra typer av engagemang som behövs. Vi behöver lyfta blicken och se våra barn, både våra egna och andras.

Eva Träff, decreasedisorders.com