Kategori: Blogg Svenska

… skulle jag ha, tyckte mamma.

Jag bläddrade i albumet och såg bilder från femtiotalet. Ett spädbarn, helt i händerna på vuxna. Ett år senare, ett naivt lekande barn, misshandlad, men ändå glatt lekande.

Ett antal sidor senare, vid en ålder på fjorton eller femton, hade något hänt. Pappa hade förvandlats till sin pappas ”stora, rediga och felfria pojke”. Jag såg det i bilderna. Han hade ”stelnat till” på något märkligt sätt.

Efter en barndom med misshandel hade han utvecklat en narcissistisk personlighet. Han hade fått stryk för saker han inte kunde hjälpa, ibland också för saker som han inte ens hade gjort. ”Inget skulle någonsin bli hans fel igen” – det ofta bakomliggande fenomenet till narcissism. Det narcissistiska och faktiskt elaka försvaret blev ett faktum, som med tiden skulle drabba oss alla.

Jag måste nu leva med mina inre bilder av min pappas barndom, vad som hände med honom och hur den person han hade kunnat bli, blev krossad. Jag måste också leva med mina inre bilder av hans sista timma i livet innan han avslutade sitt liv. Vidare måste jag försöka att förlåta många av människorna i hans barndomsalbum där i femtiotalet, som fanns runt honom som barn och som inte visste bättre. De visste inte framtiden. Men nu är jag här och många med mig för att berätta, påverka och förändra.

Min kära farmor fann vid ett tillfälle modet att gå till den lokala polisstationen. Ingen trodde henne. Min farfar var en väldigt vältalig och respekterad, skicklig yrkesman i bygden.

De här problemen pågår fortfarande. Internet svämmar över av berättelser, men människor blir inte trodda. Varför? Det är inte omöjligt att de har att göra med narcissistiska och/eller psykopatiska gärningsmän. Med olika metoder får de människor att tro på dem, tro att de är fantastiska och felfria eller åtminstone att de inte gjort något fel. I deras närhet far barn illa på 2020-talet liksom på 1950-talet.

Min pappa blev i sin tur inte någon bra pappa. Människor som upptäcker fenomenen Narcissism och Psykopati börjar ofta att hata, hata och åter hata. Inget konstigt med det. Men hatet leder till en minskning gällande konstruktiv handlingskraft. Endast när vi börjar förstå kommer vi att kunna göra något åt de komplexa problem som följer i spåren av Narcissism och Psykopati.

På morgonen den 10 juli 2011 mördades en 7-årig pojke i bostadsområdet Tomtebo i Umeå (Aftonbladet, 110822). Pojken blev knivhuggen sjutton gånger och fördes till sjukhus men hans liv gick inte att rädda. En 53-årig man greps misstänkt för mordet på pojken. 53-åringen var pojkens pappa som erkände att han knivhögg sin son men hävdade att han inte hade haft uppsåt att döda honom (Aftonbladet, 110822). Pojken befann sig i hemmet tillsammans med sin pappa och mormor. Pojkens mamma hade lämnat hemmet tidigare på morgonen för att arbeta. Den 53-åriga mannen lurade ut mormorden ur lägenheten och låste ute henne innan knivhuggen genomfördes (Aftonbladet, 110913). Mormorden försökte efter hon blivit utelåst att få hjälp av grannar. Pojkens mamma hade vid flera tillfällen anmält den 53-åriga mannen för misshandel och hot (Aftonbladet, 110913).

Vi är många som kämpar med att de här barnen inte får glömmas bort. Jag vill vara en del i detta för att påminna om dem. Många med mig vill vara med och förändra framtiden. Avtrubbade som vi är idag så behöver vi nu stanna upp. För att vakna till behöver vi se detta händelseförlopp ur barnets ögon. Vi behöver tvinga oss att se pappa komma mot oss med en kniv. Vi behöver föreställa oss hans rädsla och hans smärta. Om vi inte gör det så rullar detta också förbi oss, där vi sitter i 2000-talets jetplan – och världen ser likadan ut imorgon…

Nedan är en av böckerna som tillsammans med människors engagemang kunde ha bidragit till att förhindra den här pojkens öde. Författarens vinst går till ett projekt med syfte att förhindra dessa fruktansvärda öden i framtiden. Bokens finns hos landets bokhandlare.

Jag känner till en kvinna i trettioårsåldern och som inte ville ha barn. Inget konstigt med det. Men anledningen var att hon inte ville förstöra sin vackra kropp. En tid efter det tappade vi kontakten och jag vet inte om hon har skaffat några. Det är länge sedan nu. Att känna att man ”måste skaffa barn, för annars kan det bli försent” är ingen bra grund att stå på när man planerar för familj. Man behöver skaffa barn med sitt allra finaste syfte och sin starkaste vilja att ge barnet ett bra liv. I vilket fall dök denna kvinna upp i mitt minne när jag läste följande ur Sandy Hotchkiss bok ”Men jag då?”

”Tecken på en mors narcissism visar sig tydligt redan innan barnet är fött hos kvinnor som är överdrivet upptagna av hur de själva ser ut och mår under graviditeten, som väntar sig att andra ska göra dem tjänster, som är alltför besvärade av förändringarna i kroppen eller som är extremt uppskrämda vid tankar på värkar och förlossning (…). Hon kan vara för upptagen av sitt eget liv för att gå till mödravårdscentralen.
Somliga kastar sig ut i drog- och alkoholmissbruk eller annat riskbeteende som kan skada fostret. Hon kan vara ointresserad av att förbereda sig för barnets ankomst eller tvärtom ”vilja ha det bästa av allting”, oavsett hur mycket pengar hon har att röra sig med. Hon kan ha överdrivna förväntningar om gåvor från vänner och släktingar eller vara mer intresserad av att inreda barnkammaren eller skaffa babykläder än av att välkomna ett barn i sitt liv. Den narcissistiska mamman kan antingen vara helt likgiltig för eller alltför upptagen av sin graviditet, men i båda fallen är det den egna upplevelsen hon är mest intresserad av, inte av det lilla barn hon snart ska föda.”

Jag tänker att fortsättningen för dessa barn inte kan förväntas bli positiv. Den här typen av mammor kan nämligen också vara besatta av att få fulländade barn, barn som de inte behöver ”skämmas över”. De försöker skapa en annan och vackrare bild av sina barn. De verkliga små liven blir inte lika mycket värda som deras ”fantasibarn”. Blir de besvikna på sina barn så utlöses deras skam och vrede, vilket på ett förödande sätt går ut över barnen.

Tyvärr så har jag bevittnat det här beteendet hos mammor. Jag minns tydligt ett exempel när en mamma blev mycket arg på sitt barn för att hen inte orkade gå snällt bredvid sin mamma i 90 minuter i en affär full med saker som bara hon själv var intresserad av, och utan att få vidröra något. Barnet blev efter en timme ”bråkigt”, tyckte mamman. En strid utbröt i vilken barnet skulle anpassa sig till sin mammas behov att få titta färdigt i affären, inte tvärtom. Straffet blev att barnet inte fick någon mat efter den påfrestande lååånga stunden som 90 minuter faktiskt innebär för en treåring. Istället tilldelades ett äpple till middag denna sena eftermiddag.

Precis som min pappa och många andra barn i hans generation, kommer många barn som växer upp idag att få bära mycket på sina axlar och ta skuld för sådant som han eller hon inte kan hjälpa eller påverka – det ofta bakomliggande fenomenet till Narcissism. Kanske är det ännu fler barn som har det så här idag? Det är min stora fasa.

Jag anser det vara mycket viktigt att sprida den här informationen. Begreppet Narcissism har nog väldigt många hört, men är det allmänt känt hur personlighetsstörningen yttrar sig i vardagen? Kanske behöver man uppmärksamma någon i sin närhet på det här? Kanske behöver man bejaka sig själv? Be om hjälp innan någon annan behöver göra det åt en? Ett barn kan inte förväntas förstå att något är fel, han eller hon blir istället djupt olycklig och upplever sig som en elak människa som bara gör fel, fel, fel… Detta göms undan i hjärtats innersta vrår och kommer ut i en annan tid, på en annan plats, mot en annan människa…

Eva Träff.

decreasedisorders.com