Personlighetsstörningar så som Narcissism och Psykopati skadar både barn och vuxna. Vi behöver tänka på att de som växer upp idag är och förblir sedan våra barns och barnbarns medmänniskor. Vi kan tillsammans förhindra att fler barn fastnar i dysfunktionella personligheter genom att göra oss medvetna om faktorerna bakom störningarna.
Jag hoppas förstås att Brené Browns ord från mitt förra inlägg kan hjälpa många att inte krossas av hatet därute.
Jag har dock själv svårt att släppa tanken på att någon har uppfostrat dessa hatare. Ibland är det hatare som är föräldrar, som riskerar att fostra en ny generation hatare. En människa med ett meningsfullt liv och med självkänsla behöver inte hata.
Alla människor klarar heller inte av att värja sig. För mamman och pappan som förlorat sitt barn i självmord till följd av mobbning och hat är det för sent. Deras barn kommer aldrig hem igen.
I mitt förra inlägg berättade jag om kritik jag fått, något som förmodligen händer alla som sticker ut näsan lite grann. Jag ville visa det och använda det. Jag ville visa hur det kan se ut. Ofta är det inte svårt att svara på kritik som skrivits i all hast av någon som är upprörd av en eller annan anledning, det blir sällan objektivt. Det ville jag också visa – inte svårt att svara. Dock kommer det att vara den enda gången som jag svarar på kritik som inte är befogad eller ens sann. Det är viktigt att inte släppa kritiken i närheten av sitt hjärta, som Brené Brown uttrycker det. Någon som kan hjälpa människor igenom sådant här för att sedan kunna fortsätta sin livs gärning, är just Brené Brown, som är på det klara med vad hon tycker:
”Om rädsla för skam är hög gör man sitt liv mindre. Man tar inte risker, man blottar sig inte. Man låter bli och tror inte att man pallar kritiken.” Hon sammanfattar sin ståndpunkt om ”hatare” så här: ”Om du inte är i arenan, och får stryk ibland för att du försökte vara modig, så är jag inte intresserad av eller öppen för din kritik om mitt arbete. Punkt slut.” ”Det finns miljontals ”billiga platser” i världen idag. Där sitter folk som aldrig kommer att sätta sin fot i arenan. De kommer aldrig att blotta sig själva. Men de gör det till ett heltidsjobb att kritisera och döma och säga hatiska saker till oss.Vi måste vänja oss av med att ta emot det. Vi måste låta det falla till marken. Ta inte emot elakheter från billiga stolar och lägg det inte på hjärtat. Kliv över det och fortsätt. Ta inte emot kritik och feedback från folk som inte är modiga i sina liv. (Jag förstår att hon menar elak och / eller obefogad kritik om vårt arbete). Vidare hänvisar hon till Theodore Roosevelts ”The Man (/Woman) in the Arena”:
”Det är inte kritikern som räknas. Inte den som visar hur den starke snubblar eller hur en gärning kan göras annorlunda. Äran tillhör den som faktiskt är i arenan. Vars anlete är nedsmutsat av damm, svett och blod. Den som kämpar tappert och misslyckas. Den som gång på gång kommer till korta. I slutändan kan han komma att triumfera, men även om han misslyckas gör han den med stort mod.”
Med internets intåg har detta problem ökat dramatiskt sedan Roosevelts dagar. Människor hatar verkligen över nätet, ibland är det den värsta sortens kritik och hat, varje dag. Jag hoppas att alla män och kvinnor i arenan kommer att vilja fortsätta kämpa för det som är gott, trots allt.
Om en person ogillar dig trots att du har gjort det moraliskt rätta, så har det ogillandet av dig ingen betydelse. Ingen alls. Ett sådant ogillande får inte ges legitimitet. Om det ges legitimitet så är vi på väg åt fel håll.
Tro på dem. Tro på att de kan. Tro på deras drömmar. Ibland drömmer barn om att lyckas med både det ena och det andra. Klappa dem då inte på huvudet och säg: ”Jaja, det blir nog bra med den saken”. En före detta granne till mig drömde om att bli stridspilot när han var barn. Det kanske inte är det första som man önskar sina barn, men det var hans dröm.
20 år senare flög ett stridsplan i loopar över grannhuset. Ett tack till föräldrar som stöttat honom i det han ville göra i livet – hans dröm.
Tänk på att den syn du har på barnet blir barnets syn på sig själv – dess självbild. Så pass viktig är en förälder för ett barn. Föräldrar som ser sina barn som jobbiga får barn som lär sig att de är jobbiga personer. Föräldrar som ser sina barn som ingen alls får barn som lär sig att de är ingen alls. Kanske tänker du att de bara är barn som inte uppfattar, registrerar eller reflekterar så mycket – glöm det. Det präntas in i deras allra innersta.
Ge dem den uppmärksamhet som de förtjänar. Skapa utrymme för det tålamod som barn ofta kräver. Visa dem den kärlek du vill att de ska ha med sig för resten av sina liv.
Det är just på grund av fall som dessa som jag skrev min bok. Fall som måste avslöjas i tid. Barnets bästa i centrum. Vi har väl inte glömt Esmeralda?
Nu har en kvinna tagit sitt och sina barns liv genom att ställa sig framför tåget. Hon levde sedan en tid med skyddade personuppgifter efter en destruktiv relation med sin före detta man, en destruktiv relation som pågått i åratal. Det sista som ska ha hänt är att hon ansökte om ensam vårdnad om barnen. (Källa Aftonbladet)
Utökat självmord – mord på sina barn – är något så fruktansvärt att vi inte kan föreställa oss. Vi kan inte heller föreställa oss skräcken som ledde till att hon upplevde att utgången blev bättre så här. Om vi inte varit där själva.
Skydda dem från människor som gör dem illa på olika sätt. Det kan vara allt från förminskande, nästan dolda kommentarer till örfilar. Allt från en destruktiv förälder till en mobbande klasskamrat. Förklara också för dem varför andra ibland beter sig illa, att det ligger hos förövarna, så att de inte tar det på sig själva. Ursäkta dock inte förövaren. Alla ska ta ansvar för sina handlingar och det ska våra barn veta.
I min blogg vill jag visa både ont och gott – kontrasterna i de gamla sagorna av bl a bröderna Grimm. Det pågår en kamp mellan ont och gott därute. Tyvärr verkar det ibland som att det onda har blivit ännu ondare. ”Förr” hörde man om rån. Människor blev rånade. Redan där upplever offren ondska. På senare år har vi via media fått höra att man inte nöjer sig där. Man våldtar och urinerar på offret medan man filmar, man klipper av tår på offret som man rånar… Varje gång blir vi lika arga, men sedan är det gårdagens nyheter.
Om något händer ute i offentligheten händer det att människor prioriterar att filma istället för att ingripa. När ingen ingriper för att försöka rädda offret från trauma, så blir det synnerligen kallt att stå och filma det hela. Det blir ännu värre än ”The Bystander Effect” som jag skrev om nyligen.
Jag vill uppmana alla till tanken att det en annan gång kan vara vårt barn som blir rånad, bedragen, misshandlad, våldtagen eller mördad och dessutom filmad. Det håller på att växa fram så kalla inslag i vårt samhälle att det finns stark anledning till oro.
Majoriteten av oss människor är goda människor. Det är alla vi tillsammans som behöver hålla ögon och öron öppna för att nästa generation inte ska få denna hunger och törst efter att förnedra människor. Självklart är det procentuellt inte så många som växer upp till att bli så onda, men någonstans, i någon familj har de växt upp. Någon har uppfostrat dessa människor.
Vi har initiativtagande grupper som arbetar för att motverka det onda och främja det goda. På många olika sätt. Huskurage är ett av dem. Att samverka för att våld stoppas och inte ska normaliseras för barn som växer upp i det, kan vara en avgörande faktor. Att som medmänniskor blunda kommer att leda till ett ännu farligare samhälle. Vi tänker kanske att polisen kan lösa allt, men de kan inte lösa sådant som de inte vet om. Genom hemsidan decreasedisorders.com och kontakta oss får du mer än gärna skicka fler goda exempel på initiativ som främjar det goda och motverkar det onda.
Håll ögon och öron öppna – för ett säkrare samhälle.
decreasedisorders.com 