Narcissism och Psykopati

Giftigt

Giftigt

Giftigt

Jag berättar: Min pappa hade en dröm om att flytta till Canada. Det var den storslagna vildmarken som lockade honom. Han hade också sin bästa vän där.

När jag var 8 år så åkte vi till den Kanadensiska Ambassaden i Stockholm. Jag minns att vi tre barn satt väldigt stilla och tysta i en soffa i ett hörn av rummet och mamma och pappa satt i fåtöljer framför ett skrivbord och blev intervjuade. I slutet av intervjun reste sig kvinnan upp och gick till vår del av rummet. Hon ville intervjua oss också. Jag var 8 år och jag kunde inte prata engelska. Vi satt bara där och försökte vara vänliga trots vår brist på ord. Min bror har en hörselskada, så han kunde inte ens höra. Mamma kunde inte heller prata engelska.  

På vägen hem kände pappa på sig att det inte gick så bra. Han stoppade bilen och skällde på oss. Han var arg för att vi inte hade sagt något på Ambassaden. Jag förstod att vi kanske hade stoppat pappas planer och jag minns att jag skämdes. Jag tänkte att vi kanske kunde försöka igen om jag lärde mig lite engelska. Så jag började studera. Jag hade en låda i mitt rum, en grön låda, i vilken jag samlade ord. Jag slog upp ord i ett lexikon, antecknade dem och gissade mig till hur de skulle uttalas.

Ibland har jag undrat om pappa var bitter för att vi höll honom tillbaka. Om han hade sökt medborgarskap på egen hand, kanske han hade fått det.

Snälla, kom ihåg att ALDRIG skylla ditt barn för sådant som han eller hon inte kan hjälpa eller styra över. Snälla, kom i håg.

Jag berättar: I min familj var pappas ord lag. Han sa det aldrig rakt ut, men det är väl så med narcissistiska personer. Med sin starka framtoning, var det ingen fråga om saken. Vi ifrågasatte aldrig honom. Hans perspektiv var det rätta, och det blev också vårt perspektiv. Tanken slog oss nog aldrig att han faktiskt kunde ha fel. Andra människor talades det ofta mycket negativt om, allt var svart eller vitt, gråzoner existerade inte. Att saker och ting kunde vara både och, alltså. Han bestämde sig för vad han tyckte. Vi resonerade aldrig om något, han var som vår familjs diktator. Vi skapade inte några egna kunskaper eller tankar om någon eller något.

Jag berättar: Pappa var naturligtvis expert på att behålla oss i sitt grepp. Han gav oss ständigt en dos av ”Tyck synd om mig- preparat”. Främst handlade det om hans rygg. Han låg på golvet för att sträcka ut den nästan varje kväll och han ”ojade” sig väldigt när han skulle ta sig upp. Vi skulle alla hjälpa honom. Min syster sa ibland att ”pappa kommer nog inte att bli så gammal, han blir nog inte äldre än trettio så sliten som han är av allt hårt arbetande”. Jag var så liten att jag tänkte att hon kanske hade rätt. Det medförde förstås rädsla. Att pappa faktiskt snart kunde försvinna. Det var han som höll oss vid liv. Det var han som var den viktiga, och nu var han så sliten att han kunde dö.
Men en dag när jag gick uppför trappan, såg jag mellan trappstegen att han inne i vardagsrummet ställde sig upp helt utan problem. En allra första tanke slog mig om att pappa kanske överdrev ibland, men jag sa aldrig något.